numero uno.

Någon gång i början av sommaren åker vi till Wanås. Parasiten, som han fortfarande kallas då, är inte mer än nio centimeter lång där han ligger i min mage. Det syns ännu inte att vi väntar barn.

Yoko Ono har en utställning om mammor där. En del av utställningen går ur på att besökarna ska skriva en kort text om, eller hälsning till sin mamma och fästa upp på väggen. Jag skriver:

”Jag hoppas att jag blir en lika bra mamma som min mamma är.”

Det hade lika gärna kunnat stå ”pappa” istället för ”mamma”. För så är det. Jag kan inte beskriva det bättre än så. Jag har inga olösta konflikter med mina föräldrar, inga sår att läka – de är fortfarande aktivt engagerade i mitt liv, de stöttar utan att lägga sig i. De är goda mot mig.

Jag är så oerhört tacksam för det. Så jag säger igen som Johan Rheborg: Mina föräldrar har varit goda mot mig, det är inte alla föräldrar som är det.

I ungefär samma veva är vi på ultraljud nummer två och får reda på att parasiten är en liten kille. Hans födelsedag blir framflyttad från den första januari till den 27:e december. Jag vill inte ha ett mellandagsbarn. Då tycker jag fortfarande att sådant är viktigt.

Jag är nämligen inte mamma ännu.

Men jag är inte särskilt orolig. Kvinnor i min släkt går flera veckor över tiden, och när jag dessutom hör att man är olidligt trött på att vara gravid i slutet, tänker jag att det är bäst att ställa in sig på att han nog inte kommer förrän omkring den tionde januari. Om jag ställer in mig på att gå över tiden blir det mindre jobbigt.

Okej, lite orolig är jag. När julafton kommer är både jag och Lasse extra spända. På tolvslaget skålar jag med Lasse i coca-cola och säger:

Jag: Nu får han komma precis när han vill!

Men parasiten vill inte komma ut. Nyårsafton tar jag mig relativt snabbt upp för trapporna till sjätte våningen till lägenheten där vi ska äta nyårsmiddag, och jag traskar ner och upp för dem en extra gång vid tolvslaget för att kunna se raketerna bättre. Jag har gått fyra dagar över tiden, men kroppen är fortfarande lätt, jag tycker inte alls att det är så jobbigt som de sagt att det skulle vara.

Dagarna passerar. Jag mår bra.

När jag har gått fjorton dagar över tiden, det är den tionde januari, åker vi klockan nio mot sjukhuset för att bli igångsatta. Jag vet inte hur det är i Sverige, i Danmark sätter de igång en om man inte fött vid 42 fulla veckor.

Våra värden ser fortfarande toppen ut, och barnmorskan säger:

Barnmorska: Det finns ingen reel risk för dig at vänta med att bli igångsatt när allt ser så fint ut. Men statistiskt sett så är det bäst att bli igångsatt, och vi ser ju helst att det kommer igång nu, innan någon av er börjar få det sämre.

Och jag har aldrig fött ett barn förut, så jag gör som de säger – jag får ett piller upp i muffen och vi åker hem.

I backspegeln: don’t do it. Att bli igångsatt som förstagångsföderska är för jävligt.

Absolut ingenting händer, och vi infinner oss som planerat fyra timmar senare för ännu ett igångsättningspiller. Åker hem igen. Även om ingenting händer, så vet vi att om snart är vi föräldrar.

Det är fortfarande totalt absurt för både Lasse och mig att vi ska ha ett barn. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, mer än att jag inte var särskilt graviiiid när jag väntade vår son. Livet tuffade liksom på, det mesta var som vanligt – fast ändå inte – men jo, vanligt, jag hade inte en brinnande lust att vara gravid och jag motsatte mig tidigt all köphets och gjorde inte mycket annat än att skaffa det absolut nödvändigaste och måla om vår festskadade lägenhet. Jag ville bara inte vara en gammal mamma, för vi visste ju att vi skulle skaffa barn ihop – och varför vänta?

Hemma igen, och från alla håll kommer:

Mamma, storasyster, sjukhuset: Sov, soooov – sov så mycket ni kan innan det sätter igång.

Men vem kan sova när det inte är verkligt ännu? Så vi är vakna, ser Simpsonsavsnitt och käkar mat. Jag käkar en jäkla massa mat, mest junk, och lägger mig i sängen vid åtta och konstaterar att jag nog är ganska trött ändå. Vi sov inte särskilt mycket natten innan.

Det drar lite i magen, och enda anledningen till att jag är säker på att det inte är riktiga värkar är för att sjukhuset beskrivit det som en orgasm:

Sjukhuset: När du får en värk så VET du.

Ja, inte för att de använder ordet orgasm – det är min egen översättning. Men visst är det så? När man var fjorton och ens kompisar:

Kompis: Jo, men jag TROR att jag fått en orgasm.

Och man bara tänkte: ”Då har du inte fått det, vännen. När du har det, då VET du.” *onnat sedan jag var elva*

Klockan halv tio på kvällen får jag den första värken. Och det är precis som de säger, ingen tvekan om att det är en VÄRK. Jag sms:ar Lasse, som sitter i andra rummet och klipper musikvideo: ”Har du lust att timea värkar?”

Och han spurtar in och startar appen han laddat ner och börjar ta tid och

Shit, det är bara fyra minuter mellan värkarna. Pappret som sitter på kylskåpet säger att vid fyra minuter mellan värkarna är det dags att åka in.

Lasse ringer BB, och precis som det ska vara säger de:

BB: Vi har ingen plats.

Kul. Kul liv.

Vi avvaktar, jag minns inte hur länge – en timme? sedan ringer Lasse efter en taxi, för nu får vi lov att komma in. Jag har duschat, och klär på mig, när jag plötsligt känner: helvete, jag måste kräkas.

Det sista jag gör innan jag stapplar ut till taxin, med två värkpauser på dessa 30 meter, är att kräkas i köksvasken. Jag hinner inte till toaletten, och jag tänker:

Nu börjar förnedringen.

Obs! Nu blir det förlossningsberättelse! För er som tycker det är äckligt/ointressant: scrolla förbi kursiverade texten.

Vi ankommer till BB, och allt är fortfarande absurt. Fuck, jag ska föda nu! Helvetes jävlar vad ont det gör – och det är fortfarande bara början?

En barnmorska kollar mig, värkarna är nere på var tredje minut nu. Men jag är bara två centimeter öppen. Två centimeter öppen betyder att man ska åka hem igen – och jag viiiill inte! Hur ska vi kunna veta när det är dags att åka in igen nu när vi inte kan lita på värkarna? Jag vägrar. Jag föreslår att vi ska gå runt en timme på sjukhuset, så det gör vi. Eller ”går runt” är kanske en överdrift. Har ni någonsin sett en kvinna med värkar var tredje minut?

En timme senare får vi komma tillbaks, jag blir undersökt igen: status är quo.

Dråpslaget: Okej, vi har egentligen fullt, men vi kan städa undan ett rum åt er. Men då måste du få smärtstillande. Om du anser att du inte behöver smärtstillande är du stark nog att åka hem.

Det känns som pest eller kolera. Jag hade ju tänkt mig att föda utan smärtlindring! Men jag v i l l v e r k l i g e n i n t e å k a h e m .

Lasse vädjar till mig: Det är ingen skam att få smärtlindring! Ingen kommer att tycka det. Om du vill stanna, så stannar vi.

Åh, älskade Lasse. Han ska visa sig vara ännu ännu bättre under den här förlossningen än jag vågat hoppas på.

Så jag får deras sabla morfin i benet. Klockan är fem på morgonen och vi somnar utmattade i ett litet skrymmerum. Värkarna avtar, jag sover faktiskt trots att jag vaknar var tionde minut och stönar av smärta.

Tre timmar senare vaknar vi. 08.22, varför minns jag detta? Till min glädje är jag fyra centimeter öppen, och nu får vi stanna. Vi får ett eget rum, med badkar, för jag har fortfarande någon slags föreställning om att bada i förarbetet.

Men glöm det. Jag kräks fortfarande som en gris, får inte ens behålla vatten. När klockan blir tre på eftermiddagen börjar jag kräkas blod, för nu finns det inget kvar att kräkas upp i magen. Har ni någonsin kräkts blod? Jag visste inte att man kunde det. Jag känner bara järnsmaken i munnen, och säger till Lasse: ”Uhhh, det är blod!”

Sorry för info. Det är ingen jättevacker syn att föda barn.

Vid femtiden kommer barnmorska nummer tre in för att byta av tvåan. Jag börjar bli riktigt jävla trött nu. Det gör fruktansvärt ont, men det är inte det som dödar mig.

Det som dödar mig är att klockan sex känner den nya barnmorska på mig, och säger:

Hon säger: Fyra centimeter? Jag skulle nog snarare säga att det är tre.

Modet lämnar både mig och Lasse. Jag har fullständigt slut på depåer. Vi har inte sovit mer än tre timmar, och jag kräks blod. Det finns ingenting att ta av. Jag inser nu, att om jag inte får vila, så kommer jag inte att kunna hålla särskilt länge till. Om jag inte får en paus, kommer jag inte att orka ett krystarbete, och då blir jag snittad.

Och jag vill helst inte bli snittad.

Så jag tvingas kapitulera, får en epidural och FÅR LIVET TILLBAKS. Från att ha varit helt väck, kan jag plötsligt prata igen, Lasse och jag pussas och skrattar – han går ut och käkar mat på McDonalds och jag lägger mig för att sova. Jag somnar inte, men jag får vilat – och det är precis vad jag behöver.

Efter bara en timme börjar det dock göra ont igen. Epiduralen ska räcka i fyra till sex timmar, så jag säger till barnmorskan att nu börjar det göra ont igen. Och det fort.

Barnmorskan, förresten: Fantastisk. Underbar. Snäll. Mjuk.

Och epiduralen har givetvis ramlat ut. Hehe, lucky ones.

Men på bara en timme har jag nu öppnat mig från tre-fyra till åtta centimeter – nästan aktiv födsel, alltså. Så de sätter inte in någon ny epidural.

De sista fyra timmarna kör jag utan smärtlindring. Jag tycker inte om lustgasen. (”Den är dum” säger jag vid ett tillfälle när barnmorskan föreslår att jag ska ta den, precis som en treåring – och hon låter precis som en mamma när hon härmar mig.) Jag vill ha kontroll.

Jag börjar göra några slags djuriska ljud när de säger att de ser hans huvud, nu handlar det bara om att få ut honom, det är precis som de säger, man får urkrafter, och Lasse säger här:

Lasse: Mio, glöm inte att andas.

Och så andas han med mig, som vi pratat om, och barmorskan säger att jag inte får låta, jag ska använda energin ”neråt” – så jag gör precis som de säger, och profylaxandas och föder i – tystnad? Men typ.

När krystvärkarna sätter igång tar det bara tjugo minuter, och sedan är han ute, och nu börjar jag tycka att det är ointressant att skriva här, men

jag minns att jag vid ett tillfälle under förlossningen hade det som att jag tog min fåfänga ur kroppen och lade den i hörnet. Det handlar liksom inte om någonting annat än att ”nu ska vi ha barn!”.

Allt det som vi pratat om innan: om Lasse skulle se allt (jag sa, ”klart du ska titta! Jag skulle tittat, klart man vill se, det är ju spännande!”), om det då eventuellt skulle ödelägga vårt sexliv för all framtid, om jag skulle skälla ut honom, om det skulle vara konstigt att amma om, om Lasse skulle klippa navelsträngen (Lasse såg inte poängen med det, jag sa: ”Det säger du nu, ja – men när du står där kommer det att kännas skitviktigt.”)

Nej.

Han tittade, han såg allt, jag skällde inte ut honom, var aldrig sur (en gång protesterade jag när han försökte ta min hand igen efter en värk – en gång på tjugofem timmar, och jag bad om ursäkt efter 30 sek), amningen var helt naturlig och en icke-fråga liksom, bara helt självklart och det satte igång på direkten

klart han klippte navelsträngen,

och att han fortfarande tänder på mig precis lika mycket är det ingen som helst tvekan om. Nuff said.

DET är nog något av det häftigaste med att få barn. Allt det fåfängliga som fyllde förut, känns så oviktigt nu. Vet inte hur jag ska beskriva det bättre än att

att

ja, men att jag inte längre tycker att det är äckligt med snor eller kråkor, liksom. Vi är ju alla människor. Det är andra saker som är viktiga. Vi har alla varit små, försvarslösa bebisar, utan någonting annat än godhet i kroppen.

En annan sak som är häftig är att smärta inte kan röra mig längre. Jag har överlevt en förlossning, och du vill ge mig lokalbedövning/sticka en kanyl i mig/ta ett blodprov/sy mig? Couldn’t care less.

Så när amningen gjorde som ondast, när jag blödde från vänster bröstvårta och liksom var tvungen att pausa i ett minutlångt ”aooooow” varje gång han skulle ammas, så var det ändå ett ingenting. Klart att han ska ammas, och förresten gör det inte i närheten av så ont som det jag just upplevt. Skål!

Och det går över. Sedan några dagar gör det inte det minsta ont.

Och nu till det viktigaste:

Uno.

Jag kommer aldrig att glömma när de lägger upp honom på mitt bröst och jag tittar in i hans jättevakna små ögon. Klockan är elva på kvällen den elfte januari 2012, och vi har varit på BB i lite över 25 timmar. Jag är helt slutkörd då, och det är absolut inte en romantisk upplevelse eller känsla av kärlek. Jag känner mest ingenting. Men jag känner en omedelbar modersinstinkt – honom här ska jag beskydda med mitt liv.

Det ligger en främling på mitt bröst, och han är min son.

Ungefär så. Och:

Helvete, han har fått min näsa! Hur kunde naturen vara så dum - Lasse har ju världens finaste näsa.

och: Nämen, har du bajsat på min mage, ditt lilla svin? (alltså, med snällröst, såklart!)

Lasse står bredvid, och vi pussas lättade, och flera dagar efteråt berättar han för mig att redan där, när Uno låg på mitt bröst, blev han rörd för första gången.

Det blir många fler gånger av det.

Vi är föräldrar nu. Vi är en familj.

Ställer alarmet var tredje timme, för då ska han ammas säger sjukhuset, och vi lägger honom en kort stund i sen egen vagga – sedan huttar vi sjukhusets regler åt helvete: han får ammas när han vill ammas, och han ska sova hos oss, under samma täcke!

Jag kan fan inte beskriva det här.

Det finns ingenting som kommer före Uno nu. Min kropp tillhör honom, och han får vara hos Lasse och mig hela tiden om han vill det – allt annat får vänta. Vi skiter i om vi inte har några fria händer. Han ska bara ha kärlek, ren blöja, mat och närhet. Han ska känna att den här världen är god mot honom.

Den här världen ska vara god mot honom.

Han är vår

numero uno.

Rivals

Fyrverkerier

(till jenny och playasif/itsallgonnabefine, som jag lovat hålla uppdaterade med jämna mellanrum)

– Har du slutat röka?

Det är min kompis Linnéa som frågar. Det är början av juni, hon har kommit för att hälsa på, och nu sitter vi vid Halmtorvet på Vesterbro och ska äta ute.

Jag: Eh, ja.

Linnéa: Vadå, närdå? Vad duktigt av dig! Är det svårt?

Jag: Tre månader typ. Det är inte ett dugg svårt, jag…

Jag blir avbruten. Minns inte hur. Vi går in på restaurangen, ska beställa mat av servitrisen, men jag ångrar mig i sista sekund och ber om två minuter till. Det är sommar igen i Köpenhamn, och vi är nästan ensamma inne på restaurangen. Alla andra sitter utomhus.

Jag har knappt uppdaterat den här bloggen sedan jag gifte mig med Lasse. I slutet av juni var det två år sedan.

Två år. Som gift. Vad fort det har gått. Vad glad jag är för det.

Ibland när jag cyklar hemåt från affären eller jobbet eller en kompis slår det mig vilken sabla tur jag haft som träffade just Lasse. Jag hade ingen aning om när jag var som mest idiotiskt kroppsligt och helt förlamande förälskad i honom, att han skulle visa sig vara så lätt att leva med som han är. Jag sa det redan då, men jag håller alltså fast vid det fortfarande: Lasse är allt jag önskat mig. Han är analytisk och rättvis, ärlig och omtänksam. Han kan möjligtvis vara lite lat ibland, och han är inte precis killen som köper blommor, men herregud, vad är han lätt att vara med! Sådant kan man ju inte veta i början när man träffar någon. Det måste handla om att vi älskar varandra. Alltså älskar varandra. Jag vill att Lasse ska vara lycklig, för jag vill leva med honom resten av livet, och då ser jag till att behandla honom så bra som jag kan. Och likewise.

Nu menar jag inte ”lätt att leva med” som att han gör som jag vill hela tiden eller så. Definitivt inte, ingen har utmanat mig som han gör. Men han är tolerant som fan, och hans oerhörda självinsikt och självkännedom gör att han är otroligt vuxen att bråka med, reflekterande, förlåtande – och han har aldrig någonsin anmärkt på mig. Bett mig att inte ploppa med datorn så högt, sluta duscha så himla länge, eller sagt åt mig att lägga av med att alltid komma försent. Han lyssnar när jag skäller på honom, han säger till mig när jag är fjantig. Han är fortfarande den snyggaste mannen jag vet, och den som gör allting ”rätt”. Till exempel borstar han tänderna jättelänge och klipper naglarna så att de är jättekorta hela tiden, men kan låta bli att duscha om vi är bakis och är absolut inte rädd för att vara ”ful” i sina kläder en dag på jobbet. Han är liksom inte det minsta störig.

Och därför kan jag inte gå på tjejmiddagar längre. De flesta av dem börjar nästan alltid efter ett par timmar att handla om hur störiga män är. Om saker som är ”typiskt alla män”. Och jag känner mig så förmäten om jag ska sitta där och säga: ”Nej, men Lasse är inte så. Nej, han ringer alltid tillbaks. Nej, han ljuger inte om sådant där.” Det är precis så som jag aldrig känt mig typiskt tjejig, har jag träffat en som inte är typiskt killig.

Så jag har slutat gå.

Senast jag var hemma hos mina föräldrar läste jag en lapp som någon av dem tejpat upp vid sängen. Där stod tolv ställen listade, bland annat dessa: ”I hängmattan, på en strand i Barcelona, i-någon-bilmodell-jag-inte-minns, i badhytten” etc. De tänkte nog att det inte var så avslöjande som det var, men det var uppenbart. Jag slutade läsa ganska snabbt för mamma låg i sängen medan jag läste och även om jag älskar att mina föräldrar fortfarande är kära i, och attraherade av varandra, så har jag ingen lust att tänka på mamma ridandes ovanpå pappa nästa gång jag ligger i hängmattan.

I alla fall, jag svamlar. Men jag antar att jag hade en tes här om att mina föräldrars kärlek har varit det ideal jag vuxit upp med, och kanske måste man vara öppen för den där kärleken för att överhuvudtaget kunna ta emot den. Att det hjälper att vara kär i kärleken som jag blivit genom dem och det att jag kan se på dem att de fortfarande är kära efter 34 år som gifta. Fast sedan kom jag på att Lasse var fast beslutsam om att varken gifta sig eller få barn när vi träffades, och han trodde definitivt inte på något ”resten av livet”. Så den teorin sprack. För gift blev han ju, och han verkar tro lika mycket på kärleken nuförtiden som jag gör.

Det där med giftermålet har jag ju redan avhandlat här i gömda inlägg, men det var så att vi inte kunde låta bli. Vi var liksom…det var bara så. Vi skulle gifta oss, och varför vänta?

Jag var förresten gravid när vi gifte oss. Det var inte planerat. Min spiral hamnade på sniskan, jag drog ut den och tänkte att jag skulle sätta in en ny nästa mens om ett par veckor. Två dagar senare var jag på tjocken. Sju veckor senare, en vecka efter att vi gift oss ramlade embryot ut i en medicinsk abort. Trots att jag aldrig trott att jag skulle göra abort, var det ett oerhört enkelt beslut. Vi var så överens om att barn måste vi vänta med. Visade sig någon av oss vara ett psyko när vi kom ur förälskesfasen så kunde vi skilja oss och det skulle inte drabba någon annan än oss själva. Med ett barn mellan oss skulle allt vara annorlunda. Så vi gjorde en abort och det var helt odramatisk och osentimentalt och jag har aldrig lekt med tanken om hur gammal det där barnet skulle ha varit idag, för vi var så säkra på vårt beslut. Det var något som en...ja, en lätt abort.

Bara månader efter aborten blev vi båda det som man på danska kallar för "skruk": vi ville ha barn. Jag tror att det har med giftermålet att göra. Vi hade valt varandra, han hade bytt till mitt efternamn, nu var det vi två för alltid och då sätter väl någon slags fortplantningsinstinkt in på högvarv. Så vi fick kämpa emot. Vänta på ”rätt tidpunkt”. Tills vi insåg, i mars 2011, att en sådan aldrig riktigt verkar infinna sig. Och det är därför jag ber om två extra minuter av servitrisen för att hinna googla om jag får äta parmaskinka egentligen. Och för att kunna

Jag: Fråga när vi ska ha barn!

Linnéa: Vaddå, när ska ni ha barn?

Jag: Första januari 2012.

Tjugonde veckan nu, och vi har precis fått reda på att det är en liten kille.

splittet til atomer

Det rycker i mig, jag står i dörrkarmen. Klockan är åtta, jag vill stanna, men jag måste gå jag

Jag: Jag måste alltså gå nu, jag är jättesen, en och en halv timme säkert, och de väntar på mig.

Lasse säger ingenting. Det drar säkert i honom också, för jag är inte-glad på honom.

Igen.

Men det är inte igen, som i ofta. Det är så sällan jag är arg på honom.

Numera.

Kvällen innan har vi suttit med Signe hemma hos oss, Signe gifte-kniv, Signe som är förtjänsten för att vi överhuvudtaget träffade varandra. Vi har pratat om förhållanden om hur både jag och Signe tycker om att bråka och jag har sagt

Jag: Det är inte särskilt längesedan jag insåg att man inte behöver bråka. Jag hade ett mönster i mig att bråka för att skapa känslor. Jag trodde länge att man måste det för att det ska vara passion. Lasse kunde inte bråka när vi träffades, men jag såg till att lära honom. Jag hittade liksom en trygghet i det. Men nu har jag fattat, och det är som sagt inte längesedan, kanske ett halvår sedan, att jag inte behöver det. Men det tog tid fan att släppa taget.

Men allt har inte varit så nyktert som det där, och därför säger Lasse när vi vaknar

Lasse: Du var verkligen irriterad på mig igår.

Jag: Ja, det var jag. Och det är jag fortfarande.

Lasse: Varför det?

Jag är fortfarande bakfull, men jag försöker, med huvudet bortvänt

Jag: Vet inte. Måste tänka.

Och så kommer jag ihåg. Berättar det för honom, och han försvarar sig, jag går upp med ett "men ååååh! jag går upp nu, jag vill inte ligga här mer med dig, alltså!" och tystnaden följer i en timme.

Men vi sansar oss när timmen gått.

Så därför är jag heller inte a-r-g på Lasse där i dörrkarmen. Jag är vuxen, sansad och säger

Jag: Jag kan ju inte förändra dig. Men jag är inte särskilt nöjd som det är nu. Och jag kan inte säga annat. Du får göra som du vill. Jag kan inte mer än att beskriva hur jag vill ha det. Och om du väljer att ignorera det så får jag förhålla mig till det, kanske kan vi helt enkelt inte komma överens om detta, vad vet jag?

Lasse säger inte emot. Sitter bara i soffan med hundögon. Vi säger hejdå, pussas ändå, jag går.

Jag har det så trevligt på middagen att jag glömmer att sms:a honom under kvällen. Det var inte sant. Jag låter bli medvetet, för jag har fortfarande inte upplevt sedan vi träffades att mina tankar inte landat hos Lasse flera gånger i timmen. Han kan gott tänka över det jag sagt. Så tänker jag, och låter bli. Men jag är inte arg, det ska betonas.

Klockan blir två och alla andra har gått hem, jag sitter i köket med sista kompisen och jag känner att jag är för full nu, måste hem

ringer Lasse, som säger att han är ute och dricker öl med sin bästa kompis Julian

Lasse: Kommer du inte hiiit?

Jag: Jo, det var det jag tänkte om du var ute, jag kommer nu.

Jag tar en taxi, och vaggar in för att mötas av Lasses hand ute i luften, sökandes efter min. Han tittar på mig "jag har saknat dig" och lägger huvudet i det där mellan halsen och axeln på mig.

Lasse: "Jag är så himla ledsen. Förlåt mig. Jag lovar att göra mitt bästa. Men du måste förstå att jag tycker verkligen som du! Jag har gjort mitt bästa. Jag har bara inte gjort det bra nog. Men jag vill inget annat annat än visa vad jag känner. Och jag vill att du ska vara lycklig."

Kramar hans hand hårt, säger "Det är okej", han drar mig till sig och kysser mig.

Ytterligare två timmar senare sitter vi alla tre i vår lägenhet. Vi har köpt fler öl nu, och vid bordet sitter Lasse så tätt på mig som stolarna bara kan komma.

Han kan inte låta bli att titta på mig, och

Lasse: Jag är så fruktansvärt förälskad i dig.

Jag: För att jag sa ifrån idag. Men vet du hur svårt det var? Jag har låtit bli att säga något sedan vi träffades, jag ville att du skulle fatta, men nu kände jag att det var nog.

(Anledningen till att jag inte skriver vad det är jag sa ifrån om är för att det skulle utelämna andra personer. Men det var absolut inget allvarligt. Det var typ "nu får du alltså plocka undan disken bättre, hörru")

Lasse: Men det är ju det som är så bra. Jag är så himla glad att du berättade hur du har det. Och samma sekund som du gick så exploderade jag bara, jag blev så sinnessjukt kär i dig. Och det är för det här är på riktigt. Det är så äkta. Jag vill inte ha någon annan än dig, och därför vill jag ju att du ska vara glad.

Jag speglar hans känslor omedelbart. Det fungerar nästan alltid så. Kärleken mellan oss är på ett sätt symbiotisk. Plötsligt är vi kära igen. Sitter och håller handen som två nykära fån hela natten, klappar varandra på kinden och annat fjants.

Någonstans i mitten går vi in och har sex i sovrummet, medan Julian sitter och väntar i vardagsrummet. Det går snabbt såklart, så han inte ska bli misstänksam, och vi är tysta som möss. Men det går inte att låta bli, vi har blivit till magneter nu, det är svårt att släppa honom med händerna, det är: "Jag vill ha dig" och byxorna snabbt ner och ta mig bakifrån, stående, händerna på mina bröst och "Jag älskar dig så sninnesjukt mycket, Mio!"

Dagen efter vaknar jag, Lasse sover bredvid och jag går naken upp i lägenhet för att göra en kopp kaffe.

Öppnar dörren till vardagsrummet, och möts av Julian som sitter vaken vid matbordet och oops

Julian stannar till kvällen och går ut och köper öl igen. Vi blir fulla och jag minns inte exakt men jag tror att vi har sex tre gånger eller fyra den kvällen, Julians flickvän kommer och de sitter inne och dricker öl, så vi kan ta oss tid. För att vara helt ärlig är detta inget Julian är främmande för - vi har haft sex i hans lägenhet medan han satt bredvid (detta kräver ett förklarande inlägg i sig själv), han har till och med råkat öppna dörren när vi gav varandra oralsex en kväll när vi sagt att festen var slut och gått och lagt oss.

I alla fall, det här skulle inte vara ett sexinlägg. Detta skulle vara ett inlägg om att Lasse säger något när vi gått och lagt oss dag två och ligger och har sex, jag är ovanpå, och vi kramas samtidigt

Lasse: Jag älskar dig så mycket. Du är mitt livs kärlek, fattar du det? Du är så vacker, du är så vacker! Jag vill inte leva utan dig. Jag vill allt med dig. Det hela. Allting. Jag älskar dig. Du är mitt allt. Jag gör allt för dig. Allt för dig. Allt för att du ska vara lycklig. Du är det vackraste jag vet.

Och det kommer så mycket kärlek ur hans mun att jag minns att jag vid en tidpunkt tänker: "Driver han med mig?" - för det är svårt att ta emot så mycket.

Bägaren rinner liksom över. Det är som att min självkänsla tittar sig omkring, och bara: "Det kan inte vara mig han menar? Det måste vara någon annan här han syftar på?"

Konstigt, va? Att man kan vara så fullkomligt trygg i relation, och så är det ens egen osäkerhet som blir tveksam?

Men det handlar om två sekunder, sedan svarar jag

Jag: Jag älskar dig. Och jag vill också allt med dig. Du är det finaste jag vet. Jag älskar dig så mycket.

Och orden räcker inte till, det ser ni ju. Hur beskriver man allt det där som spränger i bröstet? Hur får man det att inte låta som plattityder i förhållande till hur man känner?

Men det är ett lyxproblem. Jag är så himla lycklig med honom. För jag vet jag vet jag vet.

Det är han och ingen annan.

Bröllopet - hela historien.

Det är kvällen före, jag har sagt: ”Jag vill bli retarderat full ikväll, jag vill blackouta!” och Lasse blir glad, han vill samma sak.

Jag minns inte hur vi kommer hem, men morgonen efter är mina solglasögon borta och jag utbrister: Det är en sorgens daaaaaaaaaag!

Däremellan är det natt, och vi har sex i så lång tid att jag säger: ”Jag har det som att jag blev nykter under sexet – eller inte nykter, men liksom vid medvetande” och Lasse säger att det är samma sak för honom. Vi har ätit jordgubbar och gräddbullar med marsipan i botten, och bara druckit vin, tror jag.

Så ligger vi i ett sammelsurium av JagÄlskarDigs och JagVillHaBarnMedDigs och DuÄrDenVackrasteIHelaVärldens och mer och mer och mer och till sist säger jag:

Jag säger: Kan vi inte gifta oss, då?

Och Lasse svarar: Det vill jag verkligen gärna.

Och plötsligt blir det allvar och vi pratar om hur mycket vi båda vill det, och efter en halvtimme:

Lasse: Mio, vill du gifta dig med mig?

Jag svarar ja.

Det är ingen av oss som vet hur man gör, och vi försöker googla, men blir inte klokare och vi bestämmer att han ska ringa till borgerservice (där man söker hindersprövning).

Jag ska upp till individuell avgångsevaluering morgonen därpå, och jag vågar inte somna av rädsla för att försova mig. Lasse kan inte heller sova.

Lasse: Inte när jag tänker på vad vi precis bestämt.

Och hela tiden hör vi samma låt på repeat:

Jag åker till skolan. Jag får bästa betyg, men det enda jag kan tänka på är

sex

Senare på kvällen ska Lasse fråga mig hur det har känts under dagen, och jag ska svara:”Spännande och jag känner mig lycklig och glad…och kåt!” och han

Han: Precis! Jag har haft lust att ha sex med dig precis hela dagen, jag har fått stånd när jag tänkt på att vi ska gifta oss. Sjukt.

Men innan dess, när det fortfarande är morgon, och de fem utvärderarna sitter där och ler mot mig börjar jag nyktra till helt. Och plötsligt börjar jag tvivla. Tänk om Lasse bara hade lust att gifta sig med mig när han var full? Tänk om han inte menade det? Vad pinsamt! Det enda som lugnar mig lite är att vi kommit överens om att det är han som ska ringa till borgerservice, eftersom att jag är i skolan. Men ändå: tänk om han inte vill? Jag vill ju!

Klockan ett är Lasse färdig med sitt möte i stan och går runt i en halvtimme innan han vågar ringa till borgerservice. I hans huvud: Tänk om Mio inte vill gifta sig på riktigt? Tänk om hon bara sa det för att hon var full?

Först halv fyra slutar jag. Jag ringer till Lasse, som väntar på mig i Kongens Have. Jag är så förälskad i honom att jag nästan inte kan röra mig.

Jag cyklar dit, och jag lutar mig mot honom, han söker min hand. Vi är nervösa, säger inte så mycket.

Men efter en kvart måste jag ändå:

Jag: Alltså, jag vill fortfarande gifta mig med dig – men det där efternamnet vi kom på inatt var en jävligt dålig idé! (Vi blev överens om att vi heta bara bokstaven "K", och om det inte gick "Kåå"...eh, som sagt: dålig idé.)

Vi skrattar, men fortfarande spända.

Lasse: Jag ringde till borgerservice förut.

Och sedan är det klart. Det är fredag, och på måndagen är det helgdag – på tisdagen har vi ansökt om hindersprövning. Sedan kommer EU-valet och det tar lite tid att få tid – men eftersom vi gärna gifter oss en torsdag klockan halv tre går det på tre veckor.

På Köpenhamns Rådhus, i slutet av juni.

När jag berättar för mamma och pappa, börjar pappa gråta. "Nu blev jag rörd." är det enda han får fram. Mamma tuffar sig, hon är nöjd över anarkismen, att vi gör det pang boom och inte i körkan.

En vecka senare träffas hela familjen för att se mitt avgångsprojekt, och då har hela familjen - också pappa, eftersom att det var hans idé - målat naglarna med olikfärgat nagellack, precis som Lasse brukar ha numera. Det är deras sätt att hälsa honom välkommen till familjen.

På bröllopsdagen säger pappa: Ni är som ler och långhalm. Typisk pappa-sak att säga. Du har gjort ett bra val, tycker jag.

Jag har en mörkblå kort klänning med mönster, som jag inte har hunnit nytvätta, och orangea skor, Lasse har lila t-shirt och håliga jeans, converse. Jag väcker honom 50 minuter innan vi ska vara på Rådhuset. Han har haft svensexa kvällen före och kommer hem med absint i magen klockan sex, jag tänker att han ska få sova länge.

Hela familjen och nästan alla vänner är där, trots att vi inte hade tänkt säga det till någon egentligen. Lasse kan inte hålla tyst, och då börjar jag också berätta det för folk.

Brudbukett har jag ingen, men mamma kommer med en rabarber, eftersom att jag sagt att det var det enda jag kunde tänka mig. På fotona håller jag upp den som skydd mot risgrynen.

Efteråt går vi och dricker öl på en pub. Åker hem och har sex, byter kläder och träffar våra kompisar igen på en bodega. Blir fulla. Någon berättar att Michael Jackson är död.

Festen hålls i först mitten av augusti. Vi får den i bröllopspresent av mamma och pappa.

Men ni. Jag vet att det gick fort.

Men varje gång han kommer in i ett rum känner jag mig stolt. ”Åh, det där är min man!”

Han behandlar mig väl varje dag, och jag är helt övertygad om att jag aldrig behandlat någon så bra som jag behandlar honom. Vi ger aldrig varandra ont i magen. Jag vet att vi båda gör vårt bästa. Han gör mig bättre.

Mer säker på någon kan jag inte bli. Jag säger det igen: om inte Lasse – ingen. Får jag inte vara med honom, är jag hellre ensam.

hej

Vi har gift oss nu.

Det var på Köpenhamns Rådhus och min brudbukett var en rabarber. Vi köpte de billigaste och smalaste ringar vi kunde hitta.

Jag har skrivit ett långt inlägg om hur det hände, men jag gömmer det igen. Det känns fel i magen.

Jag ville bara berätta att vi gift oss.

tack

Vi skulle ha gift oss igår.

Kanske är det som när man får barn. När man älskar explosionsartat ovillkorligt. Och man säger: "Jag vet att alla säger att deras bäbis är världens finaste, men det här är något annat - min bäbis ÄR verkligen världens finaste loveliaste!"

För jag tittar på honom ibland, och jag kan inte föreställa något något något som är så vackert perfekt. Det finns ingenting hos honom utseendemässigt som irriterar mig. Allt är fint. 

Och även hans person. 

Så har det aldrig varit förut. Hur snygga de än varit, har det alltid funnits något som inte passat mig: ögonbryn, ögonfärg, skäggväxt, klädstil, älsklingsfilm, läsvanor - likgiltiga ting som ändå spelat roll. 

Och jag har fan aldrig upplevt att ändra åsikt för att en kille uttalat sig om något. 

Jag respekterar Lasse mer än någon annan. Han är liksom smalare än jag, utan att vara en nörd. Han känner till filmer jag aldrig hört talas om, och det är han som säger till mig att jag ser för mycket på tv. 

För han har inte ens en tv. 

Och han samtidigt säger: Jamen, du har rätt. Du har alltid rätt.

Och samtidigt säger: Du är verkligen vacker. Ibland när jag tittar på dig, så är det som att det går upp för mig på nytt hur vacker du är. Idag har det hänt sex gånger.

Och det enda som betyder något är inte att det inte är sant, det är att han tycker att det är sant. 

Han säger: Du bekräftar mig hela tiden. Och jag har aldrig känt såhär förut. När jag tittar på dig...det finns liksom inte några frågetecken.

Och att jag känner precis precis precis likadant. 

Och jag säger: Men det kanske är det som gör det så stort. Vi behöver inte lägga någon energi på att hitta fel hos varandra.

Eller när jag ligger i sängen, och jag ska somna snart snart, jag ska bara säga att jag älskar honom först, och han

han pussar min panna, han hinner före, han: Jag älskar dig.

Jag: Jag älskar dig.

Eller när jag inte blir arg på honom för att han inte tar disken, jag säger bara: "Du är lite dålig på att efterleva regeln om att den som gör maten slipper diska"

för med honom behöver man inte bli irriterad, han blir inte heller sur, han tar disken.

allt är lätt. 

allt

är

lätt

och det är surrealistiskt, jag tittar på honom, och jag "vad hände?" - hur kunde jag träffa honom så snart? 

och det samtidigt känns som att jag väntat på honom hela livet

Vi blir fulla för trettiotredje gången jagvetinte med hans kompisar och med min, och jag har lagt mig i sängen, och han kommer in

han: är du okej?

jag: jag är fin. 

han: vill du sova en stund? ska jag väcka dig om en kvart?

jag: jag älskar dig!

han: jag älskar dig också. 

jag: jag älskar dig så sinnesjukt mycket att jag dör. 

han: jag älskar också dig så sinnesjukt mycket. 

jag: när ska vi gifta oss?

han: låt det nu ta den tiden det tar. låt oss flytta ihop först.

jag: nej, vi kan göra det i omvänd ordning. vi kan gifta oss först och sedan flytta ihop! 

han: ja, okej.

jag: fast jag vill inte skaffa barn förrän vi är gifta!

han: ja, barn ska vi också ha. 

jag: jag vill inte gifta mig i körkan. och inget bröllop. en stor fest, men först senare. och ingen jävla brudklänning!

han: bonuspoäng. 

jag: när ska vi gifta oss?

han: imorgon? nej, söndag?

jag: jag tror de har stängt på söndagar. och jag vet inte, ska man inte skicka in någon slags ansökan?

han: jag vet inte. måndag? eller tisdag?

jag: tisdag blir bra. 

vi kyssas. 

jag: perfekt! väck mig om kvart. 

Eller när vi ligger i sängen, han ligger som ägget, huvudet i mitt det där mellan bröstet och axeln och halsen: Röra röra röra. Det här är mitt älsklingställe.

Jag: Du har ju flera. 

Han: Har jag?

Jag: Ja, det här och det här. Och det här. Och här. 

Han: Det är sant. Åh, röra röra röra. 

och vi rör, och han viskar:

han viskar: mio...

jag: ja?

han: jag tänker på dig var tionde minut.

Eller när vi står i köket i en halvtimme och spelar teater med varandra, han: Vad är det jag hör - har du en affär med Robin Hood!?

Eller när vi träffar han släkt och han har berättat att han inte tycker särskilt mycket om dem, att varje gång efteråt blir han deprimerad. Men när vi går därifrån har hans pappa bjudit mig på sin finaste whiskey, och de har frågat om vi inte kan äta söndagsmiddag där en gång i månaden från och med nu. 

Jag älskar honom. Jag älskar honom helt uppslukande. 

Bättre än så kan jag inte beskriva det. 

Det här blir mitt sista inlägg. 

Jag har fått ett obehov för att skriva. För första gången i mitt liv finns något som är privat, jag behöver inte berätta om alltingomoss. Och om jag inte kan skriva om allt, då vill jag inte längre skriva. 

I alla fall inte här. Detta är en kärleksblogg. 

Och dessutom. 

Jag har fått mitt lyckliga slut.

Till alla er som läst och kommenterat: Tack! Ni drog upp mig när jag mådde som värst, ni stod och hejade vid sidan när jag kämpade för M, och ni förlät mig när jag var en dum tomat, även om det låter platt att säga det. Det är sant. Jag tror att ni är världens bästa bloggläsare. TACK. 

Och till er som skrivit att jag var en naiv romantiker med rosa solglasögon på: 

jag 

hade 

rätt

• Closer by Kings Of Leon

More Kings Of Leon music on iLike

som mina föräldrar efter 32 år.

word.

spöken

"För fan, Mio. Det där var så jävla onödigt!"

Jag hade sett fram emot att Lasse skulle bli arg på mig. Det är liksom en kärleksförklaring, tålamod är det också - men han ska säga stopp när jag förtjänar stopp. Så vet jag att han verkligen bryr sig.

Och jag ligger där i mörkret en natt och han skickar ett sms, han skickar:  "Hej Mio. Jag älskar dig också. Jag tror inte att det riktigt fanns i min värld innan jag träffade dig." 

och jag svarar något jag gått och tänkt på länge

jag svarar: "Jag har det precis på samma sätt med dig. Med dig är det bara. Rätt. Utan tvivel. Rent. Och något hemskt jag insett: jag har aldrig förut respekterat en kille. Men jag respekterar dig. det ger mig inte fem stjärnor, men det är sant."

Men det är samtidigt det som är så underbart, som gör det så läskigt så skrämmande. 

Han: "Och okej. Det är rätt galet. Det är precis precis så som jag har det. Det ger visst inte mig så många stjärnor heller. Men det spelar ju heller ingen roll. Jag vill ändå hellre ha hjärtan.."

(Det är för att vi brukar säga "Det får du inte fem stjärnor i Politiken för!" och svara "Det gör inget, man kan ändå inte få stjärnor där!" eftersom att Politiken delar ut hjärtan och inte stjärnor.) 

Och vi är ute på hans bästa vänners spelning, vi sitter backstage, och jag är full och sur och jag svinar svinar svinar mot en helt oskyldig tjejgroupie som bara råkar vara det dummaste jag träffat i en lång lång tid, och jag vägrar high-fivea med henne och jag frågar Julian när hon går "Vad fan gör du med henne där, du kan få så mycket bättre!" och då står Lasse upp, och då säger han: "Vi går nu, Mio"

och utanför, vid sidan av baren: "För fan, Mio. Det där var så jävla onödigt!"

och jag sjunker ner, rumpan mor hälarna, ryggen mot väggen, ansiktet i händerna

jag inser hur rätt han har, jag ber om ursäkt, och han: "Du ska inte säga förlåt till mig, du ska säga det till Julian" och det gör jag gör jag gör jag och det rinner av Lasse på en sekund och sedan går vi ovanpå och han köper en Tropicana-drink till mig och hans vän bjuder på Tequila, och alla är glada igen och Lasse: "Alla älskar dig, det lyser ur ögonen på dem, oroa dig inte"

och ändå

varför är man så inihelvete d u m?

och sedan träffas vi i två dagar och sedan träffas vi inte på två dagar, det är torsdag och jag saknar honom så att jag spricker, och jag har fått ett mail av Julian som skriver att han tyckte det var fantastiskt att träffa mig gången efter att jag var dum i huvudet, och att han tycker om mig

och med honom är allt coola bananer, men jag hittar hela tiden ursäkter till varför Lasse inte tycker om mig mer, när han frågar om vi ska ses på fredag tänker jag "men varför inte redan ikväll, varför frågar du inte om du får sova hos mig ikväll?" och jag bestämmer mig för att inte fråga honom

och sedan ser Signe och jag "Milk" och den är romantisk och fin och jag kan inte låta bli att sms:a ändå: "Du får härmed sova hos mig ikväll. Socker." och "Det var nästan det jag ville skriva. Gärna. Alltså. Inte härmed."

och när filmen är slut två timmar senare har han fortfarande inte svarat och jag försöker öva mig "han jobbar, han är på jobbet, han jobbar, han svarar senare, tänk på allt fint, klart att han är kär i dig också" 

och det går sådär

men det går

och klockan kvart i två tänker jag: "han svarar inte" och jag vet inte vad jag ska göra med det, för jag saknar honom så att jag spricker, och jag vill ju kunna vara snäll mot honom hela hela tiden, jag vill inte

låta bli att vara snäll för att skydda mig själv från att bli sårad

och jag: "skärp dig nu, positiv positiv positiv, Mio"

och jag reser mig, mot sängen, tar mobilen, och där

och där: "Först hemma nu. DIG glädjer jag mig att träffa! Jag har det svårt med att du är så viktig för mig. Jag älskar dig så mycket, du är så viktig att jag inte förstår... Det skapar lite problem i huvudet. Förlåt förlåt...vi ses imorgon, längtar! Och härifrån kommer: Älskar dig oändligt!" 

Jag vill jättegärna träffa dig också....not!!!

Var någonstans på kroppen har jag en fet jävla skylt som säger "Stalka mig"? Simon Fitness skriver efter nästan två månaders tystnad: "Hej ska vi ses snart och träna? Kram" och jag ljugsvarar "Tack, men jag kan inte. Den killen jag dejtade är min pojkvän nu, så jag har det inte så bra med att träna ihop. Vet att det kanske är helt oskyldigt, men ändå. Hoppas du förstår. Ha det bra. Mio"  som jag skrev förra gången!!!! ditt åh!

och nu tror jag inte att han skriver mer.

Så tar jag taxi hem från Roses möhippa och taxichauffören pratar och jag fyllepratar och jag berättar att jag ska hem till min kille som ligger och sover, jag berättar om sumobrottning, och när vi kommer fram frågar han om jag bor där, jag svarar ja, han säger att han också bor i närheten och om jag vill kan jag få hans direktnummer så slipper jag stå i telefonkö nästa gång

och ja, kanske skulle någon säga "hoppla hoppla" här, men jag hade precis pratat om Lasse och vadfan, vägra vara cynisk, våga vara naiv

och sedan blir det nästa helg, och jag ska hem, och det är fredag och omöjligt att få taxi, i alla fall om man vill hem nu nu nu

och jag ringer taxichauffören, och han är hemma på rast, och jag säger "inga problem!" och "jag skulle bara kolla, hej hej"

och lägger på

och nästa dag ligger där ett "förlåt för igår, jag var hemma och hade rast"

och här, först där, fattar jag att nejnejnejnejnej, inte en sådan igen

och jag svarar: "Det är självklart helt lugnt!"

och han, efter två timmar: "Vad ska du göra imorgon?"

jag svarar inte

och fem timmar senare, halv elva, kommer: "Imorgon om du kan eller på måndag? För jag har massa dricka+vodka :) plus du är på vesterbro inte så långt från mig"

!!!!!! och jag hade inte ens svarat, men nu svarar jag: "Nej tack"

och han skriver: "När kan du?"

vad gör jag för feeeeeeeeeeeeeeel????, jag svarar: "Det intresserar mig inte. Sluta skriva till mig."

argh. 

alltså. 

argh.

   

Great minds think alike

En av kanelbullarna som finns i magen just nu.

Vi vaknar ihop, han åker hem för att byta kläder, jag byter också om, och senare när vi träffas ute:

Nønne: Ni har ju samma färger på er! 

Och det får i alla fall mitt hjärta att banka när jag ser att hon har rätt. 

och jag är så jävla arg för att jag måste godkänna kommentarerna nu

Jag kom av mig. 

Ett skitjävlajobbigt inlägg ligger opublicerat, jag återgav åtta A4-långa mail och redgjorde för hur M ringde och sms:ade varenda jävla dag i över en månad, han hatade mig och älskade mig "som ingen annan kan" varannan gång, ibland samtidigt. Och jag bröt kontakten redan den 13 januari. 

Ändå fortsatte han varje dag från den 23:e december till den 28:e januari. 

Och ändå skrev han en, två fega jävla kommentarer på bloggen, outade mitt riktiga namn i den blogg som jag hela tiden försvarat med

att den var anonym

Och fegskrevunder med "M", vadfan - publicerar du mitt får du väl publicera ditt också. 

argh. 

Men det kändes så fult att publicera allt kräks som han hällt på mig i veckor. 

Ändå kunde jag inte få mig till att skriva någonting om Lasse utan att först berätta om vad M gjort.

Så jag kom av mig.  

Tänkte att jag skulle vänta tills 

jag vet inte. 

Idag är det alla hjärtans dag. Det firar vi, inte, och går på konsert och dricker oss fulla. 

Det var inte det jag ville skriva. Men jag måste skriva det här innan jag kan skriva om Lasse igen. 

Och allting fint

som håller i sig. 

allt

Det är omöjligt att förklara. 

Det pirrar i mina fötter, och jag vill gifta mig med honom nu nu nu. Och även om det känns fullkomligt jävla självklart att jag hittat honom honom honom nu, så känns det fullständigt surrealistisk. Får jag liksom lov att känna såhär, är det sant, tack! Tusen tack!

Okej, var ska jag börja. Vi ligger i soffan, och jag har målat hans naglar igen:

och det där nagellacket går han med tills det faller av och det gör mig så jävla förälskad i honom att jag nästan avlider

och inte bara det

också att när jag ligger där i soffan och jag: Är vi kærester nu?

och att han då svarar ja, och: Hur ska vi markera det?

Jag: *highfivear*

Han: Men vi måste ha ett kontrakt också!

och så skriver han ett kontrakt med olika tuschpennor och där står att vi är "oficelt" kærester sedan den 16 januari 2009. Och det kontraktet ligger i min fönsterkarm nu.

och de frågar: hur länge har ni varit tillsammans?

och han svarar: fyra dagar nu!

och samma kväll får jag höra från två oberoende personer att jag liknar kronprinsessan Mary - fyfaaaaaaaaaaaan kunde man få en värre förolämning nej det kan man inte.

och i fredags träffar jag hans vänner, jag gör allt som jag bara kan för att imponera på dem, och jag tror att jag lyckas, för han säger: de älskar dig 

och det säger han också igår, efter att vi sett dem spela live på sin releasefest för debutplattan, och han: Du har fått otroligt många kompl

Nej, jag kan inte. Det går ju inte att beskriva. Det pirrar i mina fötter liksom. 

Och när vi vaknar i lördags, jag: Det var min pappa som ringde. De vill äta brunch. Och då får följa med om du vill. Men du måste inte. Jag vill gärna, men känn absolut ingen press. 

Men han följer med, han träffar min familj, nu har han träffat min familj. 

Och när jag dricker mig så full att jag måste in på toaletten och stoppa fingrarna i halsen, men det kommer ingenting för jag har inte ätit på tolv timmar, då blir han inte arg, han skäller inte på mig, han klappar mig och säger: Vill du hem? och jag säger: "Nejnejnejnej, inte förrän du vill, jag gömmer mig här tills du är färdig"

men han packar ihop mina saker, hämtar mina skor och ringer efter en taxi, jag är så full att jag inte hittar min ytterdörr, och jag är så van att bli utskälld för det, men han skäller inte, han ler bara, kryper ihop till ett ägg och håller om mig om mig om mig

Igår blir jag också full, ja det är releasefest ju och gratis öl och då säger jag det där som jag hade bestämt att jag inte skulle säga högt:

Jag: Hur vet man skillnaden på att vara kär och älska? För det är liksom för litet att säga att jag är kär i dig. 

Han: Shit. 

Jag: Va?

Han: Jamen, det är så sjukt. Jag har det ju på precis samma sätt med dig, men jag kan inte fatta att du har det så med mig, det går ju inte. 

Jag: Men då älskar jag dig nog.

pinigt

Ett litet ps. Jag inser att jag stavar som en kråka ibland här på bloggen, och jag skyller det helt oblygt på att jag i en twilightzone mellan danskan och svenskan just nu. "vännina" liksom, vad fan tänkte jag!? ouppnålig!!!????

och meningsbyggnaderna, vilka skämt.

/ fd. bezzerwizzzzzzzzzer 

popcorn

I förrgår jag slog mitt huvud när jag skulle tuffa mig på cykeln på väg hem från festen för Cathrine och ramlade kabang i gatstenskanten med kindbenet (och det gjorde att jag inte kunde tuggas eller kyssas, men jag tänkte det gjorde ingenting för Lasse är i Wien och ska ändå inte kyssas någonting förrän han kommer tillbakso) och därför är min meningsbyggnad lite knäppo nu. Jag vill bara skriva såhär: det jag tycker är mer logiskt. Kanske jag har blivit sådan där språkbytande som amerikanarna som vaknar upp efter hjärnblödning med fransk accent trots att de aldrig varit i Frankrike.

På festen var Igor drama king, och sprang ifrån mig, ignorerade mig, och skällde på mig, fick tårar i ögonen och 

och jag vill inte göra honom ledsen, men det är omöjligt att inte göra det nu, han är sårad, han är stolt och jag får ta det, tills han 

kommer över och vill vara kompis igen

och Noah spelade några spanska låtar och ville dansa tätt-tätt, men det enda jag kunde göra var att böja knäna och ut med armarna och sjunga "Ompa ompa, ompa ompah!" för jag tycker sådan där spansk musik är fjantig, och det räckte med bekräftelse att han drog i mig och det är viktigt att våga vara ful

eh.

Min lillasyster Ebba satt med mittegetjävlanarnia uppe på dattan i somras, och jag fattade att hon nog hade hittat min blogg, så jag frågade, och det hade hon. Det är okej, det var inte jag ville säga

det jag ville säga vara att hon sa till mig en gång att jag inte kan skriva om annat än kärlek, eftersom att jag har en kärleksblogg

och nu vill jag skriva om den där gången när jag

skickade in en falsk ansökning till pappas företag, kallade mig för Tommy Bengtsson och skaffade en spray-mail (det var innan kaboomen) och skrev att jag visserligen inte hade någon formell utbildning med datorer, men att jag delat ut posten på en firma som jobbat med datorer, så jag hade liksom sett lite på deras skrivbord.

Och att jag jättegärna ville ha jobbet, och avslutade med "Ps. Jag är bäst. Ds"

men det kan jag inte, för det här är en kärleksblogg så jag skriver, 

jag skriver

jag vet inte

Lasse skriver precis sådanadära mail jag alltid önskat att jag skulle få, han stavar medvetet fel och skriver 

"Kærligst ærligst mærkværdigst

Lasse

Ps.
Undskyld.

Mio, jeg er virkelig også forelsket i dig."

och 

"Vi har lagt massa tid på att diskutera om Serge Gainsbourg hade rätt när han sa att man ska behandla en prinsessa som en hora och en hora som en prinsessa.. 

Men hur ska man då behandla en tomat? Det har han visst aldrig uttalat sig om.
Kanske har han aldrig har mött en sådan en. Men det har jag hört, inte heller är något som händer så ofta.. Det är i alla fall första gången för mig."

och han säger han inte kan vänta tills på torsdag, jag säger att jag inte kan vänta tills på torsdag

och fortfarande underhåller jag mig själv med att varje sekund jag får lov att inte jobba, tänka på honom honom honom

och annars. 

Det ringer ett +34-nummer till min mobil på konstiga tider och jag googlar mig fram till att det är från Spanien och förstår ingenting. Så ringer mobilen igen igen och igen, och jag svarar och det är

det är M, från Uruguay, och han är arg arg arg som ett bi och han skäller på mig "hurfankundeduläggautminamailpåbloggen!?" och jag säger att min intrigritetsgräns inte går där hans går, att vi kan diskutera det i evinnerlighet, men vi kommer inte att bli överens, han fortsätter att vara arg och säger jagkanfanpolisanmäladig och till sist slänger han på luren

och jag cyklar vidare hemåt, det blåser, det är kallt som fan och jag känner bara klaustrofobisk, låt mig vara

så går det tre timmar han ringer igen, han skäller skäller skäller, och jag orkar inte, på riktigt, jag säger

jag: du får prata med någon annan om det här. jag förstår om du är ledsen eller arg eller har kommit på en massa saker, men du kan inte ta det med mig, jag är inte din längre

och han börjar gråta, han: men jag älskar dig

jag: sluta gråta, det är så jävla manipulerande, M

M: men jag gråter ju för fan på riktigt

jag: men sluta med det, inte inför mig, jag kan inte hjälpa dig, jag håller inte med dig

M: men jag älskar ju dig

jag: men jag älskar inte dig. jag är ju kär i en annan ju. 

M: men han är ju inte jag!

och det enda jag kan tänka är "och tackgodegud för det!"

och han pratar pratar pratar om allt han insett, att det måste bli vi igen, och jag känner bara en stor fet jävla suck på insidan

det är försent

och så bryts det, och jag ringer inte upp

och två timmar mer, han ringer upp igen, nu är han lugn, nu är han glad

M: det där du skrev i mailet, om att du ville dricka kaffe - menade du det?

och jag känner mig instängd, jag: Eh, ja det menade jag. Men bara om vi ska göra det som vänner. 

och jag måste gå med på att vi ska höras när han kommer hem från Uruguay igen, och så lägger vi på och jag måste säga högt: nejmen, alltså nejnejnejnejnej

för jag känner mig liksom våldtagen, eller inte

men ni förstår, helt klaustrofobisk, jag vill inte - det är ju helt fel - mot alla, att dricka kaffe med honom nu

jag vill inte göra så mot Lasse, inte mot mig själv, inte mot M

så jag kommer att inte-göra det, när M kommer tillbaks

inte-ännu ska vi dricka kaffe, det ska vi göra först först först när han är neutral igen

och när han ringer fyra gånger i rad idag så svarar jag inte i telefonen, för jag vill inte prata med honom mer. Och det är sant som Signe säger

Signe: Han tror att du är den enda som kan rädda honom just nu, men sanningen är att du är den enda som inte kan rädda honom. 

Och sedan kommer jag hem och sedan skriver jag ett svar på ännu ett jättefint mail som Lasse skickat och sedan tar jag ett glas vin och sedan ska jag gå i säng och drömma om bara honom och 

*skitkär*

Jag skickade en video till Bosse. Eller ja, till Lasse. Som han heter. 

torture

och liksom, när jag ringer till honom, och börjar samtalet med att jag är trött, jag vet inte varför, och han inte frågar mig om jag vill följa med på quiz på baren som han gjorde igår, och jag därför blir osäker och säger: jaja, men kom du hem till mig senare om du vill, det är upp till dig, alltså jag förstår om du inte hinner eller orkar

och han senare, i sängen säger: den enda anledningen till att jag inte frågade om du ville följa med var för att jag kunde höra att du inte ville, eftersom att du sa att du var trött, och när du sa att det var upp till mig om jag ville komma så var jag tvungen att tänka två gånger om det var en inbjudan eller inte. 

och jag: hur kunde det inte vara en inbjudan?

han: det var också det jag kom fram till. men jag blev osäker. 

jag: åh, du är alltid välkommen!

han: och jag vill att du komer med på quizen nästa gång.

Det är sådant här man ser tillbaks på om ett tag och tänker "åh, vad söta vi var...!"

men just nu, alltså just nu. det är fan tortyr. 

meltdown

Jag är full.

ja e kär.

Han åker till Wien och ska ha utställning i en vecka på torsdag, idag och imorgon kan vi inte ses för han har tisdagsgrupp och måste packa städa tvätta.

Han säger: Nu ska jag på avvänjning!

Jag: Från vadå?

Han: Från dig.

Jag: Nääääää, det hoppas jag verkligen inte!

Han: Det kommer att bli hårt, men det går nog.

Jag: Nej, jag hoppas du skakar dig själv till sömns varje kväll i abstinensanfall!

och jag får honom att skratta, och jag smälter varje gång det händer

Han: Det kommer att kännas så konstigt.

Jag: När du kommer tillbaks?

Han: Nej, att vara utan dig såklart. Vi har ju träffats varje dag. Jag hoppas verkligen inte att det blir konstigt när jag kommer tillbaks.

Jag: Nej, inte jag heller.

Och så kryper han tätt intill och så kramar han mig så där hårt som att han inte kan komma tillräckligt nära, och jag kramar lika hårt tillbaks och vi försöker att se varandra i mörkret och jag förundras över att det kan vara så underhållande att bara

titta

på honom, i fem tio femton minuter, jag minns inte, men längelänge, och den enda anledningen till att jag slutar är för att jag är rädd för att han ska sluta före mig

jag skiter i om min arm domnar av eller hela min kropp, jag behöver inte flytta mig någonsinnågonsin och han

han: det är så rart att ligga här

i min famn

och jag ler, jag ler så stort när han inte ser, och när han ser och jag bara

dör

M har skrivit ett hatmail till mig som han vill att jag ska publicera här, han är superarg för att jag publicerat hans mail, men jag vill inte, vill inte, det känns ovärdigt, det enda jag kan tänka är att det är bra att han är arg

ilska är en bra motor för att komma vidare

och om några månader kan vi säkert vara vänner igen

men kanske inte, vem vet

eller, what the fuck it:

"Sjalvklart, hur kunde jag vara sa dum.
Det ar ju fortfarande du. Du har inte forandrats ett skit. Hur kunde jag tro det???
Sjalvklart publicerar du mina mail rakt upp och ner sa att vem som helst kan lasa och skriva ett msyigt litet inlagg i din latsasvarld. Sjalvklart det ju du, hur kunde jag glomma det, det var ju darfor jag lamnade dig, du har ingen respekt for det vi hade da och inte heller nu som du skriver sa fint, du haller heller inte av mig heller annars hade du inte gjort det. Du kommer aldrig att hora fran mig igen. Du kommer aldrig att forsta eller uppleva vad jag lart mig om mig sjalv efter allt vi gatt igenom eller lara kanna mig pa nytt som en battre kille. Du ar inte vard det.
Dra at helvete!

p.s. det har kan du publicera."

Det jag älskar mest, eller kanske inte, en av de saker jag älskar med Bosse, det är när vi pratar och han plötsligt stannar upp och jag kan se en tanke blixtra till och han tittar på mig helt tyst och sedan överfaller mig med pussar

jag känner mig så

omtyckt

och jag

när vi ligger och håller om varandra hårt är det enda jag kan tänka: jagälskardigjagälskardig

och jag vet att det är för tidigt

så jag håller käften, man får inte sådant, men shit. jag är också beroende.

vi är verkligen olika, och ändå.

jag jämför honom med M och han vinner varjevarje gång. och jag tänker, är det inte meningen att det ska vara omvänt?

han vinner när han pratar politik, när han pratar nakenhet, när han pratar smak, när han pratar konst. när han pratar.

och jag fattar inte, för precis alla verkar tycka om honom, och varför tycker han då om mig? varför tittar han på mig och säger:

eller, jag säger: hur många kærester har du egentligen haft?

han: eh...

han: jag vet inte, många.

jag: jaha.

han: men det är bara en eller två jag tagit seriöst.

jag: mhm.

jag: tar du det här seriöst?

han: ja, väldigt. visste du inte det?

jag: jag vet inte, jag vill bara inte vara en av alla de fyrtiotvåtusen du knullat med.

han: jag har inte knullat med fyrtiotvåtusen. och tror du verkligen att du är en av dem?

jag: nej...men. nej.

han: du är en sådan alla blir blir kära i, va?

jag: vad snackar du om? nej.

han: det tror jag att du är.

jag: aboslut inte! ingen blir kär i mig.

han: det tror jag.

han: det var så roligt. de skulle göra fruktsallad och så sa jag 'jag kan inte stanna, jag måste gå, tyvärr' och christian sa: 'vart ska du?' och jag sa: ' jag ska hem till mio' och christian: ' ska du hem till henne igen? vad händer med er, egentligen?' och julian sa: ' hur går det med dig och mio?' och jag svarade: 'jomen, det går bra' och sedan frågade han två gånger till, men jag tänkte att vill han veta mer får han ju bara fråga mer.

jag: jag tycker inte så mycket om fruktsallad.

och tyvärr tyvärr tyvärr måste jag erkänna, att även om han ångrar sig nu, om han kommer tillbaks och säger: "jag skojade bara", så tror jag att

jag vet inte, jag tror ju bara på lycklig kärlek, men alltså

så felfri har aldrig någon känts

och ändå, kanske har han tusen fel.